Bilder från gårdagen

Igår gick vi ner till havet en stund och hade picknick för att fira Adams födelsedag med champagne och jordgubbar, jag låter bilderna tala för sig själva ♥

Grattis på födelsedagen min ängel ♥

Idag är det Adams dag, han skulle nu fyllt 14 år. Detta ska självklart firas, för trots det faktum att han inte är här fysiskt, att jag inte kan ge honom dom födelsedagspresenter som jag nu sitter och tänker på, att jag inte kan krama honom eller göra något av det jag hade önskat, så finns han alltid i våra hjärtan och minnen. Aldrig ska vi glömma, jag vill att alla ska veta att det idag är min lillebrors födelsedag, jag vill aldrig att vi slutar prata om honom. Den tionde maj kommer alltid vara din dag Adam, hoppas du har det bra bland änglarna. Jag älskar dig. Stort GRATTIS på födelsedagen ♥♥♥♥♥

Adams dag

Igår var det två år sedan vi spred Adams aska här i Andaman sea. Detta har ju gjort Thailand ännu mer speciellt för oss och vi hade en jättemysig stund på stranden, fick tid att tänka och minnas. För det är något jag knappt låter mig själv göra längre. Jag orkar inte vara ledsen, jag hinner inte det ihop med allt annat i vardagen. Men här finns tid och det känns. Inte bara igår utan många dagar kastas minnena mot en och önskan om att det tre senaste åren sedan Adam blev sjuk - bara var en hemsk mardröm. Men detta är den sjuka verkligheten och det är därför jag älskar att få komma hit. En paus i livet.

Jag älskar dig världens finaste och bästa bror.

Ny dag nya tag

Efter gårdagens alla tankar och tårar stod jag idag på benen igen och har varit i skolan hela dagen. Nu är det tillbaka till vardagen som gäller. Var ute och sprang en stund när jag kom hem och rensade hjärnan in i det sista. Skönt. Ska verkligen försöka få in träningen på schemat igen efter ett långt uppehåll... Hade glömt av att det faktiskt är ett härligt sätt att bearbeta. 

Vill även tacka för alla fina ord igår, det värmer så mycket. Är så glad att jag är omgiven av så fantastiska människor. Ni är grymma. All kärlek till er.

1 oktober - ännu ett år av saknad.

Det har nu gått två år sedan Adam lämnade oss, allt förtydligar det. Den kyliga luften, doften av påbörjad vinter, de fallande löven och de ensamma kalla morgnarna i väntan på bussen... Jag tänker ofta på våra bussresor ihop, hur vi brukade värma varandra när det bet i kinderna. Hela årstiden viskar i mitt öra, det är tid nu. Varje år är ännu ett farväl. Samtidigt en strimma hopp om att han en dag ska komma tillbaka. Det kommer alltid finnas där, Adam kommer alltid finnas här.

Ju mer tiden går desto mer känns det som om åren vi fick ihop med dig - det var bara en dröm. Som om livet började nu, efter allt. Och precis som när man vaknar upp ur en härlig dröm på natten så blir jag ledsen arg och frustrerad. Jag ville leva kvar i den där drömmen, där vi jämnt bråkade om vilken film vi skulle se, star wars eller high school musical. Där jag alltid hade någon att prata med på bussen, någon att åka med mellan mamma och pappa. Det är så ensamt utan dig...

Nu går jag sista året på högstadiet vilket också innebär att du skulle börjat på samma skola som jag. Det är jobbigt att se alla dina gamla kompisar, hur stora dom har blivit. Troligtvis hade du varit längre än mig och jag hade känt mig mer mini än jag redan gör. Jag har lärt känna så många nya härliga människor som jag så gärna skulle velat att du också fick träffa. Du hade tyckt om dom.

Det är en märklig känsla det här att Adam är så självklar i mitt liv och har sån stor plats i mitt hjärta men att mina nya vänner - många av dom som står mig allra närmast - inte ens har träffat honom. Dom som vet allt om mig och som jag tycker så otroligt mycket om, dom kände aldrig min bror. Det kan kännas jobbigt men också skönt, dom kom som solstrålar i mörkret för mig.

För ett tag sedan skrev mamma "När Adam slöt sina, kanske blinda ögon för sista gången - öppnades ögon på riktigt för många av oss andra och vi ser längre". Jag tyckte detta var så fint och kan inte annat än att hålla med. Jag har lärt mig att tänka efter och välja mina strider. Är det värt att bråka om detta? Gör det mig lycklig? Man ska ta vara på det och dom man älskar, ingen vet vad morgondagens överraskningar har att komma med.

Att stanna upp ett tag, andas, känna, inse och låta tårarna rinna är ett sätt för mig att orka gå vidare. Sånt som man inte har tid med vardagligen då så mycket annat står i vägen. Så det är vad jag har ägnat denna dagen åt, sorg och tankar.

10 maj - grattis på födelsedagen Adam ♥

Idag skulle Adam fyllt 13 år. Självklart firar vi detta, det kommer alltid vara hans födelsedag. Så vi åkte ner till havet nu på förmiddagen, la rosor i vattnet och bara tänkte en stund. Kan inte förstå att han redan skulle vara tonåring, det känns fortfarande som om han är 11 år precis som han var när han lämnade oss för ett och ett halvt år sedan. Hur skulle han se ut nu? Vad skulle jag köpt i födelsedagspresent? Vilket hade varit hans största intresse? Fortfarande Star Wars? Det finns så många obesvarade frågor. Jag kan inte sluta tänka på allt det där. Speciellt inte idag.

Älskade lillebror, jag saknar dig mer och mer för varje dag som går. Ditt sätt att sprida glädje, alltid var du så glad. Du har ett obyggt lego-star wars skepp under din säng som du fick din sista födelsedag, jag tänkte försöka sätta ihop det idag. Jag vet att du är här med mig, bara inte fysiskt. Älskar dig mest av allt, och grattis på tonårsdagen brorsan ♥

Adams dag

Idag var det ett år sedan vi spred Adams aska i havet. Vi lät känslorna flöda ut under tystnad. När jag satt där på stranden och såg på solnedgången så tänkte jag tillbaka. För tre år sedan dansade jag och Adam runt under stjärnhimlen på just denna strand. Vi tävlade om vem som kunde snurra längst utan att ramla. Skratten som bubblade när båda föll kan jag fortfarande höra klingandes i mitt huvud. Då visste vi ingenting om vad som skulle upptäckas kommande höst. För två år sedan var Adam sjuk. Han kunde knappt gå eller äta men här nere kändes livet mycket lättare. Han åt maten och medan jag höll hans hand och viskade "du kan Adam, jag hjälper dig" så fick jag honom att för sista gången springa längst vattenbrynet, trots att benen egentligen inte orkade. För ett år sedan spred vi som sagt hans stoft i havet. Vi alla visste att det var här Adam trivdes allra bäst, där han levde utan bekymmer. Precis som vi. Därför kändes det rätt att låta honom vagga med vågorna längs stranden. 

När vi släppte iväg rislampan mot stjärnorna så visste jag att Adam inte var där uppe. Jag kunde nästan känna hans närvaro intill mig, för han kommer alltid vara med oss. Det spelar ingen roll vart vi spridit askan, han kommer alltid vara med mig överallt. Men känslorna och minnena blir starkare här, för det var här Adam njöt av livet som mest.

Min bror, min bästa vän, min jobbiga retsticka, mitt allt. Du finns för alltid i mitt hjärta, jag älskar dig.

Jag saknar dig

I sinom tid står jag dig brevid, tills den dag kommer, bror, vila i frid - Malcom B.

 Det har varit väldigt mycket blandade känslor i helgen. Både sorg och glädje. Jag ser saker på ett annat sätt nu. Ikväll låter jag tårarna rinna till minnen som verkligen värker i hjärtat. Därför blir det här sista inlägget för idag, godnatt.

Dagens låt

Hero - Enrique Iglesias

Vill tacka alla för era fina ord idag. Det har varit en jobbig men behövlig dag att bara få tänka igenom allt som hänt. Nu ska jag sova för i morgon väntar skolan som vanligt igen. Godnatt.

Denna dag ska också firas med glädje

Mitt bland alla dessa tankar och tårar kring denna dag så vill jag säga grattis till en person som betyder otroligt mycket för mig. Idag fyller nämligen Ida år! Att detta hemska skulle hända just den 1 oktober på Idas födelsedag är så konstigt. Både Ida och Ebba stod Adam väldigt nära och chocken blev lika stor för dom. Vi fyra växte upp tillsammans, vi var som syskon allihopa, det kan ingen ändra på.

Även om idag blir en dag med mycket tårar så ska det fortfarande vara din dag Ida, och du ska kunna glädjas åt den. Så STORT GRATTIS PÅ 13 ÅRSDAGEN min fina! Redan tonåring - shiiit... Du är värd mer än guld, jag älskar dig av hela mitt hjärta. Jag kommer över och käkar upp din tårta sen...

1 oktober - en dag att minnas

Idag är det ett år sedan Adam lämnade oss. Jag kan inte förstå att det var så längesen. Samtidigt som det känns som om det var förra veckan allt hände så känns det också så långt borta. Jag ser fortfarande klara bilder framför mig från den dagen. Jag, Karin och Alva skulle på bio men väntade tills ambulansen hade åkt hemifrån. I ambulansen fanns du Adam, och pappa. Jag hade känslan av att denna morgon var sista gången jag fick möta dina blå ögon, höra dina andetag och känna ditt hjärta slå. 

Efter halva filmen kom Karin tillbaka efter ett telefonsamtal. Vi blev tvungna att lämna bion och och åka till sjukhuset, ingen sa något. Jag började förbereda mig på det värsta men det gick inte. Chocken blev lika stor när sköterskan sa de fyra orden som fortfarande gnager i mig: Adam lever inte längre. Jag grät tills det inte fanns några tårar kvar och benen vek sig under mig. Jag kunde inte tro det hon just sagt. Varenda detalj kommer jag ihåg, klockslaget, människorna, vädret, tårarna. Denna dag skulle för alltid finnas i mitt huvud, oavsett jag ville eller inte.

Alla minnen som jag bevarat tryggt i hjärtat kommer smygande och det gör så ont. Men det är också skönt, att få tänka på alla dom underbara sakerna som jag och min lillebror har upplevt tillsammans. Färska lusskatter på bussen, långskidor över åkrarna, varsin hörlur i örat på väg till skolan, resor till värmen och allt detta har vi gjort tillsammans. Tomheten är enorm, men Adam finns med oss ändå. Jag älskar dig brorsan. Ingen kan ersätta din stora plats i mitt hjärta.

Everybody's waiting for you to breakdown.

Har inte riktigt orkat blogga, denna dagen har inte varit den bästa. Ville verkligen inte gå upp i morse och ångrade nästan att jag gjorde det. Har varit jobbigt i skolan men Sofia fick mig i alla fall på lite bättre humör. Vet att man inte ska skriva ut depp grejer men det är skönt ibland ändå. Gick och tände ett ljus för Adam efter konfirmationen också, det kändes bra. Saknar dig så sjukt mycket.

Nu ska jag träna in 72 engelska-glosor som vi har förhör på i morgon, lycka till Alice...

Brorsans säng

 

Ligger i Adams säng och funderar lite, det var längesen jag tänkte på allt som hänt. Det händer så mycket annat hela tiden. Men nu när jag fick en stund över så behövdes det. Kan inte förstå att det snart har gått ett helt år sedan han lämnade oss... 

Orkar inte skriva mer ikväll så hörs i morgon, ville bara dela lite tankar. Godnatt.

Minnen vaknar till liv

Hej!

Jag och Alva kom hem för en stund sen.. PISSEBLÖTA. Himlen bara öppnade sig. Men nu har vi myst ner oss i soffan med täcke och kuddar medans vi sitter och lyssnar på gråt-musik och tittar tillbaka på gamla minnen. Jag blir både ledsen och glad när jag ser alla underbara bilder. Tänk vad fort man växer upp och vad fort livet kan ändras. Dom som jag och Adam verkligen har delat störst del av vårt liv med är Ida och Ebba. Vi har vuxit upp som syskon tillsammans, vägg i vägg. Dom är som en del av familjen. Och så många gånger som vi har gråtit tillsammans efter att Adam lämnade oss. Att bara vara i varandras sällskap påminner om honom. För vi har alltid varit fyra, och nu är det inte så längre. Men han är med oss ändå. Älskar er tjejer, ni betyder allt.

Puss.

Hemma

Hej.

Tog bussen hem redan efter första lektionen. Det har varit två jobbiga dagar där många av mina tankar hamnat hos Adam. Jag kände redan i morse när jag vaknade att det skulle bli tufft i skolan men jag försökte ändå. Men så kom huvudvärken krypande igen och tårarna började bränna bakom ögonlocken så jag kände att jag inte fixade 6 timmar till. Så nu ligger jag här i soffan och kollar på tom&jerry. Ska nog försöka sova en stund också eftersom jag knappt sov en blund inatt. 

Det är tur att jag har mina vänner och min underbara familj. Utan er så hade jag inte klarat detta. Ni är bäst. Tack för att ni alltid finns för mig.

Bloggar kanske mer sen, beror på vad jag orkar.

Puss så länge.