Igår var det två år sedan vi spred Adams aska här i Andaman sea. Detta har ju gjort Thailand ännu mer speciellt för oss och vi hade en jättemysig stund på stranden, fick tid att tänka och minnas. För det är något jag knappt låter mig själv göra längre. Jag orkar inte vara ledsen, jag hinner inte det ihop med allt annat i vardagen. Men här finns tid och det känns. Inte bara igår utan många dagar kastas minnena mot en och önskan om att det tre senaste åren sedan Adam blev sjuk - bara var en hemsk mardröm. Men detta är den sjuka verkligheten och det är därför jag älskar att få komma hit. En paus i livet.
Jag älskar dig världens finaste och bästa bror.
Älskling<3
SvaraRaderaDu vet att jag alltid finns här och kan verkligen förstå vad du gått igenom, det ä hemskt att förlora en familjemedlem. Men livet går vidare.. Älskar dej det vet du<3 puss
läser din blogg nästan varenda dag. Du är så fin och så stark.
SvaraRadera