Adams dag

Idag var det ett år sedan vi spred Adams aska i havet. Vi lät känslorna flöda ut under tystnad. När jag satt där på stranden och såg på solnedgången så tänkte jag tillbaka. För tre år sedan dansade jag och Adam runt under stjärnhimlen på just denna strand. Vi tävlade om vem som kunde snurra längst utan att ramla. Skratten som bubblade när båda föll kan jag fortfarande höra klingandes i mitt huvud. Då visste vi ingenting om vad som skulle upptäckas kommande höst. För två år sedan var Adam sjuk. Han kunde knappt gå eller äta men här nere kändes livet mycket lättare. Han åt maten och medan jag höll hans hand och viskade "du kan Adam, jag hjälper dig" så fick jag honom att för sista gången springa längst vattenbrynet, trots att benen egentligen inte orkade. För ett år sedan spred vi som sagt hans stoft i havet. Vi alla visste att det var här Adam trivdes allra bäst, där han levde utan bekymmer. Precis som vi. Därför kändes det rätt att låta honom vagga med vågorna längs stranden. 

När vi släppte iväg rislampan mot stjärnorna så visste jag att Adam inte var där uppe. Jag kunde nästan känna hans närvaro intill mig, för han kommer alltid vara med oss. Det spelar ingen roll vart vi spridit askan, han kommer alltid vara med mig överallt. Men känslorna och minnena blir starkare här, för det var här Adam njöt av livet som mest.

Min bror, min bästa vän, min jobbiga retsticka, mitt allt. Du finns för alltid i mitt hjärta, jag älskar dig.