1 oktober - ännu ett år av saknad.

Det har nu gått två år sedan Adam lämnade oss, allt förtydligar det. Den kyliga luften, doften av påbörjad vinter, de fallande löven och de ensamma kalla morgnarna i väntan på bussen... Jag tänker ofta på våra bussresor ihop, hur vi brukade värma varandra när det bet i kinderna. Hela årstiden viskar i mitt öra, det är tid nu. Varje år är ännu ett farväl. Samtidigt en strimma hopp om att han en dag ska komma tillbaka. Det kommer alltid finnas där, Adam kommer alltid finnas här.

Ju mer tiden går desto mer känns det som om åren vi fick ihop med dig - det var bara en dröm. Som om livet började nu, efter allt. Och precis som när man vaknar upp ur en härlig dröm på natten så blir jag ledsen arg och frustrerad. Jag ville leva kvar i den där drömmen, där vi jämnt bråkade om vilken film vi skulle se, star wars eller high school musical. Där jag alltid hade någon att prata med på bussen, någon att åka med mellan mamma och pappa. Det är så ensamt utan dig...

Nu går jag sista året på högstadiet vilket också innebär att du skulle börjat på samma skola som jag. Det är jobbigt att se alla dina gamla kompisar, hur stora dom har blivit. Troligtvis hade du varit längre än mig och jag hade känt mig mer mini än jag redan gör. Jag har lärt känna så många nya härliga människor som jag så gärna skulle velat att du också fick träffa. Du hade tyckt om dom.

Det är en märklig känsla det här att Adam är så självklar i mitt liv och har sån stor plats i mitt hjärta men att mina nya vänner - många av dom som står mig allra närmast - inte ens har träffat honom. Dom som vet allt om mig och som jag tycker så otroligt mycket om, dom kände aldrig min bror. Det kan kännas jobbigt men också skönt, dom kom som solstrålar i mörkret för mig.

För ett tag sedan skrev mamma "När Adam slöt sina, kanske blinda ögon för sista gången - öppnades ögon på riktigt för många av oss andra och vi ser längre". Jag tyckte detta var så fint och kan inte annat än att hålla med. Jag har lärt mig att tänka efter och välja mina strider. Är det värt att bråka om detta? Gör det mig lycklig? Man ska ta vara på det och dom man älskar, ingen vet vad morgondagens överraskningar har att komma med.

Att stanna upp ett tag, andas, känna, inse och låta tårarna rinna är ett sätt för mig att orka gå vidare. Sånt som man inte har tid med vardagligen då så mycket annat står i vägen. Så det är vad jag har ägnat denna dagen åt, sorg och tankar.