När framtiden står på spel...

Jo rubriken var väl lite väl dramatisk kan jag erkänna, men på ett sätt stämmer det ju också. Att välja gymnasium känns stort, det gäller att hitta både en linje och skola som man trivs på. För mig är det också viktigt med en bred utbildning med många valmöjligheter i slutändan då jag tidigare inte haft en aning om vad jag vill syssla med i framtiden. Nu lutar det extra åt beteendevetenskap då arbete med människor lockar mig mest. Jag vill hjälpa och vara ett stöd för andra, siffror är inget för mig ;) 

Att hitta en skola känns avgörande. Det ploppar upp så många tankar i huvudet och det känns som om det skulle kunna sprängas vilken sekund som helst! Man vill inte lämna sina kompisar samtidigt som man vill lära känna nya ansikten och på ett sätt börja om på nytt, något som jag verkligen hade behövt. Komma ifrån allt det gamla och byta miljö, bara helt ensam möta en ny klass. Den tanken är också skrämmande, hur ska man göra för att ge ett gott intryck? Att vara sig själv är inte alltid lätt i våran ålder, men jag tror verkligen att precis som alla gamla citat och grejer säger - det vinner i längden.

Idag har jag varit och pratat med Helena som är våran så kallade "vägledare" inom gymnasievalet. Det kändes jättebra till en början men sedan började vi kolla mer på mina betyg och jag satte genast ytterligare press på mig... Jag har tillräckligt med poäng för att komma in på den linjen jag vill på vissa skolor men det skrämde mig att jag inte hade alla valmöjligheter. Helt plötsligt kändes det inte alls lika kul att börja på gymnasiet. Men hon sa att det skulle lösa sig hur bra som helst och jag försöker intala mig själv det också.

Detta inlägget blev längre än jag trodde men jag tänker att det säkert är fler än jag som sitter med alla broschyrer på flera 100 olika skolor och springer in och ut på öppet hus, visst är det så? Vad har ni för "framtidsplaner"?